Urljud piggar upp.
Jag skrev det alldeles själv för länge sen. Att vårens ankomst var en seg historia, litet som att dra ut en tand. Litet dyster i överkant, kan tyckas men vissa dagar i vårens tid uppmuntrar till dysterhet. Det borde inte vara så, men vi vet alla hur det är.
Jag tänkte på det i morse när jag släppte upp rullgardinen och tittade ut. På vadå? Jo en ny snöstorm som parkerat sig över världen just där jag befann mig, nämligen vid ett skogsbryn rätt långt bort i Mellansverige. Det är ett skogsbryn som jag gillar för det mesta för jag har vant mig. Jag är ursvensk och har inte så mycket att invända mot det. Surskogen och den eviga, nariga motvinden är min arvedel och väna väder gör mig för det mesta misstänksam.
Ännu en snöstorm samma morgon som man ställt om till sommartid kändes som en bekräftelse. Jag famlade i min skatt av mossiga ordspråk och talesätt och mumlade nåt om att april-snö är fåragö och sålunda en tillgång. När jag var liten uttalade jag ramsan som ”får adjö”, men omsider i livet har jag lärt mig vilken odalmannens vresiga visdom uttrycket egentligen uttrycker. Föralldel, jag har nu inte så många fåror i fosterjorden och de jag har är bedrövligt eftersatta men jag tyckte ändå att det lät käckt denna morgon.
Jag kunde nätt och jämt se det lilla gästhuset i snöfallet. De minimala vårblommor som dristat sig att sticka upp i rabatten vid dess solvägg var försvunna men jag vägrade att misströsta. Är man krokus eller tussilago vet man sin plikt och låter sig inte nedslås av snörök och minusgrader. Det är som med svenskheten för människorna: man uthärdar. Det som tar knäcken på en till slut är inte frusen nederbörd i mars utan resultatet av livets alla sammantagna förkylningar, som Jolo en gång lärde mig.
Och denna förmiddag repade jag mod till sist. När det lättade litet bortåt lunch svävade tre tranor över kåken och bort över sjön med dess ruttnande isar. Jag hörde deras urljud länge.
Långkalsonger hjälper ännu ett tag.
./.
