Fri med flygfiskarna
20141026
Flygfiskar över det förbiilande vattnet. Glitter i det soliga ljuset, samma rörelse upprepad gång på gång. En liten fågel som faktiskt var en fisk i låg flykt över havets bleka yta, upp i friheten och åter ner i havet. Om och om igen. Under mina återupplivade minnesbilder en stämning av stilla salighet, befrielse.
Det bör ha varit på höstkanten för snart fyrtio år sen. Jag hade varit i Beirut halvannan vecka. Jag hade blivit fast i stan eftersom inbördeskriget just dragit igång. Det hade då ännu inte bestämt sig för att bli stadigvarande och förfärligt. Jag åkte med en erfaren kollega ute i stans förorter och tittade på bataljerna. Jag såg de tunna brandrökarna sila ur pinjekogen och lyssnade på skottlossningen och försökte lära mig att inte vara rädd hela tiden.
Det var inte så lätt och sanningen att säga har jag aldrig lyckats ta till mig den kunskapen.
Efter sisådär tio dagar skulle jag få skjuts ut över den gröna linjen, gränsen mellan öst och väst. Det var en otäck rågång nere på stan, en trakt av ruiner och och ekande tystnad och stank av gamla bränder. Där stod kriget på beständigt och människor dödades när som helst och hur som helst. Men man måste över detta ingenmansland för att komma ut.
Vi åkte i en liten grön sportbil. Två britter och så jag uppflugen bakom de två sätena. Jag var mycket rädd men det hjälper inte det heller så jag satt där jag satt och teg, lätt att se och lätt att skjuta prick på, tyckte jag.
Det var över i en handvändning, rutin för mitt ressällskap och många, många andra som måste ta sig förbi här. Jag räknade tyst till hundra om och om igen medan vi skumpade över krigets vrakrester och potthål i gatan. Sen svängde vi runt ett hörn intill det gamla museet och uppför en backe och så var det förbi.
Jag minns att jag pratade väldigt mycket när vi satte oss att dricka sött arabiskt kaffe strax bortom den sista vägspärren. Morgonen var klar och sval.
Sen tog jag mig till Jounieh norr om Beirut och gick ombord på en snabbgående, rödmålad båt som tog mig till Larnaca på Cypern. Jag satt i en dörröppning bordvarts med fötterna dinglande nära vattenytan. Jag var lätt och fri och flygfiskarna gungade över bogsvallet, overkliga och märkvärdigt vackra.
