Avg. Köpenhamn
20140126b
Jag snor uttrycket någonstans, möjligen ur ett kåseri. Skribenten talar om olika sätt att resa. Han föredrar att resa som en gentleman, säger han. Och hur reser då en gentleman, jo med tåg förstås. Om jag var lite yngre skulle jag markera gillande med en grafisk symbol.
Jag promenerar till Hovedvbangaarden i Köpenhamn, en silvrig vinterdag med isande drag nånstans norrifrån. Jag behöver inte fraktas ut i en fjärran förort per buss eller flygplatståg. Jag behöver inte köa i en hasande och en smula förnedrande säkerhetsritual. Jag behöver inte lägga mina kläder i olika plasttråg som skickas på rullbanor för att röntgas. Jag behöver inte hålla uppe mina byxor med en ledig hand och hantera boarding-pass och andra resedokument med den andra och på heder och samvete bedyra att jag inte är terrorist.
Jag går tvärsöver den stora avgångshallen där duvorna singlar under de mörka taken. Folk kommer och går eller dröjer sig i den blygsamma värmen. Då och då talar danska röster i högtalarna, avger besked och informerar på den klassiska rotvälska som talas på alla stora järnvägsstationer, obegripligt men besynnerligt lugnande. Det är förmiddag i den jättelika hallen med de välvda taken och kiosker där man kan köpa tidningar eller ganska dåligt kaffe i pappmugg. Jag vet vart jag ska och jag finner enkelt spåret och mitt tåg och jag stiger ombord och så är det med det. Tio över elva ska mitt svenska snabbtåg avgå till Stockholm.
Och si! Det avgår exakt på minuten. Långsamt börjar vagnen kränga under oss, långsamt startar en resa.
Och jag tänker på Jolo den gudabenådade reportern som en gång för länge sen skrev ett slags förord i en bok som handlade om Chicago. Det är en inledande text om en resandes färd med tåg in i en stor stad, eller för all del, ut från en stor stad. Det råkar vara Chicago för femtio, sextio år sen men det kunde vara varhelst, också Köpenhamn denna dag. De tunga tågvagnarnas tveklösa förflyttning i spårterrängen, genom själlösa utkanter där det gamla landsbygdslandskapet förvandlas till förort och småningom till innerstadens lagom slummiga utkanter – eller omvänt.
Olika tåg rör sig förutbestämt från Helsingör till Köge eller Sandsborg nån annan stans. Det är som en stor maskin som står och mumlar, en modelljärnväg fast uppskalad till verklighet. Alla är på väg, alla har ett ärende, urverket vill sig.
Vi rör oss genom ett ödeland mitt i stan. Skjul och små tegelkåkar nermålade med graffitti är den enda bebyggelsen. Det enda liv som anges är mekaniskt, tågens rörelser. Den verkliga staden vänder ryggen åt järnvägen och resenärer. Nån gång skramlar vi över en viadukt och får en kort glimt av gator och gatuliv, vanliga människor till fots, en man på cykel. Men för det mesta är utsikterna skymda av kolkraftverk och industrilador och lager, plåthus i glada färger fast generalfula likafullt.
Sen är det Kastrup och småningom bron till Skåne. Stränder och grått vatten, en gles skog av vindkraftverk i öster, små graciösa krumelurer mot en låg brinnande horisont med fartygssilhuetter. Jag uppmanas visa mitt resedokument som skickats till min telefoniska minidator.
Sen är det Sverige i timmar, det snöfläckiga fosterlandet under en sjunkande, grimmig vinterhimmel. Att resa genom och förbi. Som en gentleman.
./.
