Tåg är i takt med tiden
Jag gillar att åka tåg. Jag gillar det omedelbara och påtagliga att ta sig ner till Centralen och leta upp sin perrong och sitt spår och klättra ombord på tåget och installera sig och strax vara på väg. Bara det, att man inleder sin resa, lång eller kort genast och utan åthävor. Man behöver inte stå i ringlande köer och man behöver inte ta av sig sina gångkläder och kanske skorna för att få lov att komma in i en första väntsal för att där vänta i omgångar för att sedermera, som på nåder slussas ombord på en trång aluminiumkorv och slungas ut i stratosfären.
Jag gillar att per ett urtida samfärdsmedel skramla förbi Flemingsberg och Södertälje Syd och Gnesta och Vingåker och andra exotiska orter. Och småningom nå fram dit jag ska där jag stiger av utan att be om lov eller tvingas visa id-handlingar. Tåg är mänskligt, en tågresa ett sätt att leva, ett bland andra.
Det finns ögonblick när mitt tåg blir stående i Hallsberg för att en luftledning fallit ner eller en växel isat igen. Jag tar det med fattning
även om jag kan tycka att Hallsberg är trist. Jag vet att jag i sinom tid reser vidare för så är det med tågen. Till sist kommer man fram och en och annan gång får man trettioåtta kronor i ersättning för sveda och värk.
När jag blir tillräckligt gammal ska jag resa vida omkring med tåg. Jag ska vissla på låg höjd i rasande tempo med franska snabbtåg men jag ska också åka på bibanor och spår som blir avstickare. Jag ska hamna på osannolika hotell i städer som jag genast tycker om och där jag därför kan stanna några dagar. Eller om jag finner dem dödligt ledsamma och därför far vidare. Med ett annat tåg.
Det låter sig sägas att tåg är för romantiker eller flygrädda. Men tåg är också för den som vet att hejda sig. Tåg får världen att återta gamla sanna dimensioner. Tåg är i takt med tiden eller tvingar tiden att räcka längre. Om man räknar in behaget och lusten är det dessutom ett billigt sätt att ta sig bort.
Det är klart att jag gillar tåg och tågresor.
Det händer att jag funderar på den yttersta tågresan, transsibiriska. Jag är mycket lockad fast jag vet inte vad jag ska i Peking att göra. Jag har otaliga gånger hört berättelser om de bedrövliga restaurangvagnarna och lankigt te i kinesiska termosar av bleckplåt.
Och det enahanda, grå landskapet som rullar baklänges förbi fönstren, dag ut och dag in. Låglänt och öde för det mesta, över sig givna byar med vinda timmerkåkar och ett och annat nerlagt sågverk. Och en sävlig, namnlös flod.
Oemotståndligt i min bok!
./.
