Fyrhjulsdrivna krusbär
20140731
Jag läser om Volvos instundande, nya bil. Det är en reflex från mina pojkår då flygmaskiner och bilar var intressanta spörsmål, egentligen de enda intressanta i vardagens tidningar. Numera bryr jag mig inte särskilt mycket om bilar. Jag har dessvärre anordnat mitt liv så att jag blivit en smula beroende av att hålla en egen bil och jag kan fortfarande tycka att det är roligt att sitta bakom en ratt och köra vart jag vill ut i världen. Men om jag kan tar jag tåget. Hemma i storstaden skulle jag inte drömma om att åka i en privat bil. Dock kan jag litet skadeglatt roa mig åt köerna med andras privata bilar som segar sig in och ut ur stan morgon och kväll.
Men ett mumlande, litet hemliga intresse för automobiler lever ändå i mig. Jag vet att det är irrationellt. Jag bryr mig inte om bilar som kostar tre kvarts miljon. Det är osäkert om jag skulle kunna köra en om jag så erbjöds ett tillfälle. Jag skulle bestämt aldrig kunna parkera den.
Men likafullt läser jag alltså om Volvos nya, instundande bil, den stora stadsjeepen som ska rulla av bandet nästa år eller så och rädda ett antal jobb på Hisingen och miljoner pengar åt fjärran kineser. Jag läser och förundras över ett och annat. Jag häpnar över motorjournalistiken som det kallas, de devota kriorna som växt ur bilfirmornas reklamavdelningar. Och beständigt förvånas jag över den urtida chauvinismen som bara kan utvecklas här. Ingen annanstans kan reportrar så ogenerat tala om en produkts, en bils nationalitet. Man talar om kvaliteter som en hemhörighet i geografin antas garantera. Detta trots att man vet, eller borde veta att fordonsindustrin är ytterligt internationell. Likafullt ska motorsidornas utsända få oss att tro att Volvo är något alldeles särskilt. Och särskilt bra.
Eftersom jag är så klok och eftertänksam genomskådar jag larvet. Stolt och fri granskar jag kritiskt alla fjolligheter.
Fast till sist får jag litet hicka ändå. Det är när jag läser att knoppen på växelspaken på superbilen faktiskt har en specifikt svensk kvalitet. Den är nämligen gjord av glas från Orrefors!
Jag begrundar vad detta materialval kan göra åt köregenskaperna och trafiksäkerheten.
./.
Jag läser om Volvos instundande, nya bil. Det är en reflex från mina pojkår då flygmaskiner och bilar var intressanta spörsmål, egentligen de enda intressanta i vardagens tidningar. Numera bryr jag mig inte särskilt mycket om bilar. Jag har dessvärre anordnat mitt liv så att jag blivit en smula beroende av att hålla en egen bil och jag kan fortfarande tycka att det är roligt att sitta bakom en ratt och köra vart jag vill ut i världen. Men om jag kan tar jag tåget. Hemma i storstaden skulle jag inte drömma om att åka i en privat bil. Dock kan jag litet skadeglatt roa mig åt köerna med andras privata bilar som segar sig in och ut ur stan morgon och kväll.
Men ett mumlande, litet hemliga intresse för automobiler lever ändå i mig. Jag vet att det är irrationellt. Jag bryr mig inte om bilar som kostar tre kvarts miljon. Det är osäkert om jag skulle kunna köra en om jag så erbjöds ett tillfälle. Jag skulle bestämt aldrig kunna parkera den.
Men likafullt läser jag alltså om Volvos nya, instundande bil, den stora stadsjeepen som ska rulla av bandet nästa år eller så och rädda ett antal jobb på Hisingen och miljoner pengar åt fjärran kineser. Jag läser och förundras över ett och annat. Jag häpnar över motorjournalistiken som det kallas, de devota kriorna som växt ur bilfirmornas reklamavdelningar. Och beständigt förvånas jag över den urtida chauvinismen som bara kan utvecklas här. Ingen annanstans kan reportrar så ogenerat tala om en produkts, en bils nationalitet. Man talar om kvaliteter som en hemhörighet i geografin antas garantera. Detta trots att man vet, eller borde veta att fordonsindustrin är ytterligt internationell. Likafullt ska motorsidornas utsända få oss att tro att Volvo är något alldeles särskilt. Och särskilt bra.
Eftersom jag är så klok och eftertänksam genomskådar jag larvet. Stolt och fri granskar jag kritiskt alla fjolligheter.
Fast till sist får jag litet hicka ändå. Det är när jag läser att knoppen på växelspaken på superbilen faktiskt har en specifikt svensk kvalitet. Den är nämligen gjord av glas från Orrefors!
Jag begrundar vad detta materialval kan göra åt köregenskaperna och trafiksäkerheten.
./.
