I mörkret.
För sisådär trettiofem år sen skickades jag på en reportageresa till Sydafrika. Det var på den tiden när apartheidspolitiken stod på som värst och det var politiskt olämpligt att besöka Johannesburg och Kapstaden. Men som journalist var man stundtals undantagen från den sortens begränsningar. Jag reste med Sven-Erik Sjöberg som var en gudabenådad och envis fotograf.. Vi for runt som skållade råttor i fyra veckor och gjorde tusen och en reportage. Jag minns några med särskild skärpa, bl a en begravning i Poet Elizabeth en regntung dag. Man jordfäste Steve Biko, en ung politisk aktivist som, av en ren sinkades ramlat ut från åttonde våningen på Polishögkvarteret i Johannesburg.
Sorgehögtiden hölls på en idrottsarena i utkanten av stan. Det hade samlats ett fåtal utländska hedersgäster som hänvisades till ett slags hedersläktare med tälttak mitt på planen. För övrigt var det bara svarta människor och jag minns att jag för första gången i mitt liv kände mig utsatt och främmande av det enkla skälet att jag var annorlunda, nämligen vit. Begravningsgästerna sjöng i omgångar i en ofantlig kör. Det var psalmer förstås men också bittra politiska sånger. Det luktade upptrampad gräsmatta och andakt och åtrhållen förbittring och det regnade och regnade.
Jag minns också en annan dag när vi hälsade på i en guldgruva någon timmes resa från Johannesburg. Vi sänktes sexhundra meter ner i underjorden och for sen i varma gruvgångar där vattnet slaskade över våra stövlar och lamorna i våra hjälmar bestod oss ett blekt, flackande ljus. Jag kravlade mig fram till en man som hukade på alla fyra bakom en jättelik borrmaskin. Det var trångt och dammigt och på sitt sätt meningslöst för vad jag kunde säga via en tolk och vad den svarte gruvarbetaren kunde svara på mina frågor var inga djupsinnigheter. Det visste jag förstås och det visste han också men jag fick i alla fall med mig hem en skärva av en bild hur en gruvarbetare i en förtryckarstat hade det till vardags.
Så småningom lyftes vi upp i det trånga schaktet i en pendlande hisskorg som lyftes utan styrande stöd på sidorna. Det var egentligen en enkel, öppen bur med skramlande gallerstängsel kring en plattform med ståplats för några tiotal gruvarbetare. Hela anordningen svävade fritt i mörkret och åtminstone jag kände mycket tydligt att vi alla hängde i ett arrangemang av stållinor som vinschades upp av ett primitivt spel högt ovan jord nånstans. Ungefär hallväggs tvärstannade maskineriet och hissen kom i otakt med vinscharna. I någon halv minut lyftes hela hisskorgen och föll sen okontrollerat tillbaka några meter i mörkret. Jag hade ingen aning om vad som pågick men det var påtagligt kusligt att stå i trängseln och höra mina medresenärer ropa ut en arg protest eller kanske en verklig förskräckelse. Jag kan när som helst känna i hela kroppen hur det kändes att stå i mörkret och trängseln och den samfällda hjälplösheten där vi hängde och gungade i den mörka avgrunden.
Och jag kan än idag också fundera på hur villkoren för Sydafrikas gruvarbetare ter sig numera tjugo år efter de omstörtande politiska förändringarna.
./.
