matslundegard.blogg.se

Urljud piggar upp.

Publicerad 2015-03-29 18:38:48 i Allmänt,




   Jag skrev det alldeles själv för länge sen. Att vårens ankomst var en seg historia, litet som att dra ut en tand. Litet dyster i överkant, kan tyckas men vissa dagar i vårens tid uppmuntrar till dysterhet. Det borde inte vara så, men vi vet alla hur det är.
   Jag tänkte på det i morse när jag släppte upp rullgardinen och tittade ut. På vadå? Jo en ny snöstorm som parkerat sig över världen just där jag befann mig, nämligen vid ett skogsbryn rätt långt bort i Mellansverige. Det är ett skogsbryn som jag gillar för det mesta för jag har vant mig. Jag är ursvensk och har inte så mycket att invända mot det. Surskogen och den eviga, nariga motvinden är min arvedel och väna väder gör mig för det mesta misstänksam.
   Ännu en snöstorm samma morgon som man ställt om till sommartid kändes som en bekräftelse. Jag famlade i min skatt av mossiga ordspråk och talesätt och mumlade nåt om att april-snö är fåragö och sålunda en tillgång. När jag var liten uttalade jag ramsan som ”får adjö”, men omsider i livet har jag lärt mig vilken odalmannens vresiga visdom uttrycket egentligen uttrycker. Föralldel, jag har nu inte så många fåror i fosterjorden och de jag har är bedrövligt eftersatta men jag tyckte ändå att det lät käckt denna morgon.
   Jag kunde nätt och jämt se det lilla gästhuset i snöfallet. De minimala vårblommor som dristat sig att sticka upp i rabatten vid dess solvägg var försvunna men jag vägrade att misströsta. Är man krokus eller tussilago vet man sin plikt och låter sig inte nedslås av snörök och minusgrader. Det är som med svenskheten för människorna: man uthärdar. Det som tar knäcken på en till slut är inte frusen nederbörd i mars utan resultatet av livets alla sammantagna förkylningar, som Jolo en gång lärde mig.
   Och denna förmiddag repade jag mod till sist. När det lättade litet bortåt lunch svävade tre tranor över kåken och bort över sjön med dess ruttnande isar.  Jag hörde deras urljud länge.
   Långkalsonger hjälper ännu ett tag.

./.
  

Putsat äpple

Publicerad 2015-03-22 17:48:55 i Allmänt,



   Det är flera år sen, men jag glömmer det aldrig. Hon var söt men det var inte det – och f ö var hon  jämnårig med ett av mina yngre barnbarn. Nej det var nåt med hennes omsorg i en hast, hennes oreflekterade vänlighet i underjorden. Ja, i underjorden, för det var i en pressbyråkiosk i min tunnelbanestation. Jag hade hastat in och köpt en kvällstidning och, i ett infall krafsat åt mig ett äpple. Jag hade jämna pengar som jag hällde i hennes hand och just i det ögonblicket tog hon tillbaka äpplet och log ett litet frågande leende. Ville jag att hon sköljde av frukten?
   Hon väntade inte på svaret utan höll det gröna äpplet under vattenkranen vid vasken bakom disken och fick fatt i en serviett och torkade av det. Allt i en hast, i en vänlig hast.
    Det var inte mer med det. Jag antar att jag log litet fåraktigt överraskad. Jag antar att jag tackade så mycket. Sen gick jag därifrån med mitt blanka, tvättade äpple. Jag åt det med särskilt välbehag, tror jag att jag minns. Om jag hade varit en storartat attraktiv man. Om det hade gnistrat i luften mellan oss, luften under lysrören över tidningshyllorna och ropande löpsedlar. Om en liten sång tänt i vardagen, en spänning, vad vet jag. Men icket. Ett ögonblick, glömt i nästa nu. För jag är inte säker på att hon över huvud taget reflekterade över det inträffade. För henne var det hanteringen av äpplet säkert en reflex av vardaglig omtänksamhet, på sin höjd. Jag tror att hon kom från ett annat land, kanske ett land där man rutinmässigt torkar av frukt man köper i ett stånd eftersom den inte säkert är så kliniskt ren som frukt är i vårt noggranna land. Detta förringar inte för en sekund gesten, som jag ser det. Den förblir minnesvärd och vacker.
   Om jag hade gåvan att berätta, den allvarliga gåvan som lever av sig själv utan att låta sig tyglas och styras så skulle jag inleda en berättelse med flickan i Pressbyråkiosken. Jag vet inte riktigt vart jag skulle ta vägen med historien men det finge väl bli nånting lämpligt romantiskt, gärna med en svävande mollton just anad i underkant. Kanske kommer nån klivande in i förloppet, en ny kund i kiosken. Kanske talar han flickans språk och jag lämnas utanför konversationen, besynnerligt ledsen och snuvad plötsligt. Det är en irrationell känsla men kännbar likafullt. Jag inser att jag nog har bråttom till sist, måste iväg.
   Och jag glömmer, litet lämpligt äpplet på disken när jag går. Det ligger skymt för henne bakom ett ställ med datorspel i styva kuvert. Hon kan hitta det sen.
   Känner mig dum och klumpig i denna fortsatta historia.

./.
  

Njutning nära döden

Publicerad 2015-03-15 18:40:00 i Allmänt,



   


   Det var en gång i Beirut. Det var mycket länge sen. Beirut var ännu ganska obombat och liknade mest en turkisk småstad med hus med valmade tegeltak och en blygsam strandpromenad, en corniche som man kunde promenera på och i bakgrunden bergen och bortom dem Levanten med öknarna än längre bort och alla tänkbara äventyr. Mitt i stan fanns en souq, ett myller av krypin och gamla basarer och ett stort torg som ömsom kallades Kanon-torget, ömsom Martyr-torget. Det var ganska gulligt allt fast mitt i gulligheten mumlade konflikterna som så småningom skulle explodera för med mindre gick det inte med alla orättfärdigheter och förträngda raserier.
   Fast det är en annan historia. Eller fler, många fler.
   Nu mindes jag bara när jag blev rakad första gången, rakad på allvar, rakad med kniv. Det var just i Beirut för länge sen.
   Det var en sinkadus och litet på skoj att jag lockades att sitta ner i stolen på trottoaren. Barberaren var en lite sirlig man som i ett huj hade lindat in mitt ansikte i varma, fuktiga handdukar och alldeles strax, i nästa nu lagt an rakknivens isande egg mot min kind. Han talade franska med mig, barberarekonversation antar jag. Jag förstod inte mycket men jag kände hans ömma handlag och förnam doften av spritig väldoft. Det var en outsäglig njutning och för en bondsvensk på rymmen absolut nytt. Och oförglömligt.
   Jag tror inte att jag nånsin mer lät mig rakas i Beirut. Men det har hänt igen, på Odengatan en gång. Jag var på väg att söka ett jobb och fick för mig att jag borde fräschas upp. Det var en ung flicka som hanterade kniven den gången, en munter sort, just utbildad i hantverket. Jag undrade litet nervöst om jag borde vara nervös. Hon sa att, jo föralldel, en och annan näsa gick väl åt i hanteringen…
   Jag satt blickstill, till hälften oroad, till hälften klockrent trygg i den sinnliga njutningen jag kände igen.
   Jag fick jobbet.
   Och nu läser jag att riktiga män ska raka sig med kniv numera. Alla attiraljerna ska man köpa i luxuösa butiker och bara en kniv med någorlunda stuk kan kosta 2 300:-.
   Min invändning handlar inte om priset på en rakkniv. Pengar är ändå något världsligt. Det handlar om vem som gör vad i livet.
   Jag vill underkastelsen. Jag vill att en ömsint mördare med en rasande vass kniv tar sig an min skäggstubb.


./.
   
   
   
    

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela