matslundegard.blogg.se

Jag vaknar i ett grönt skimrande ljus. Det rör sig i något slags dröjande slöjor kring mig. Jag flyter i bleka ljusmassor som glittrar av solens återsken högt uppifrån. Jag befinner mig i ett glapp mellan sömn och vaka. En vänlig flytkraft håller mig rättvänd. Det är vackert och stilla, tyst. Mitt synfält är begränsat men jag anar ett djup och ett mörker under mig.
   Sen inser jag att jag ligger i en säng i ett stort luftigt rum med höga fönster med många spröjsar som får mig att tänka på gammeldags institutioner. Utanför välver sig väldiga trädkronor som mänger bilderna runt mig med grönt i många nyanser. Jag vet inte var jag är men det bekommer mig inte det minsta. Jag vill i själva verket inte veta vilket rum det är jag vaknat i eller var det kan finnas lokaliserat i världen. Jag vill inte att tiden ska hända, Jag vill inte glida ur den mumlande, varma tryggheten som omsluter mig.
   Det känns för ett ögonblick som om jag återförts till en tillvaro före livet. Jag kan inte minnas hur det var tidigare om det fanns ett tidigare före nuet. Jag anar inte vad strax är eller sedan. Allt är lugnt och avvaktande, tiden utan utan förlopp, ett stillastående. Det känns som om jag är tyngdlös och genomskinlig. Jag undrar om en stilla vind kan blåsa rakt igenom mig med dofter och kalla skift. Eller kanske kan en plötslig vindkantring lyfta mig försiktigt över nivån där jag fanns tidigare och driva mig i bidevind på väg nån annanstans. Jag är inte säker på att jag önskar förflytta mig. Men jag är osäker på om jag kan bestämma nånting om det. Jag avvaktar. Allting avvaktar får jag för mig. Jag finner det sympatiskt, vilsamt, en tillvaro av långsamma andetag.
   Jag undrar vem jag är eller vad jag är. Jag undrar det trots att jag hör det besynnerliga i tanken när den formulera. Jag vet att jag har vetat det men glömt och jag bryr mig just inte. Min nyfikenhet rör bara min omedelbara närhet och nuets enklaste förlängning. Jag vet ingenting om mig själv, eller om mitt själv. Jag är inte säker på att en spegel skulle hjälpa mig. Jag är inte säker på att en spegelbild skulle visa nånting som skulle sätta mina dröjande undringar i ett sammanhang. Jag är inte säker på att jag skulle känna igen ljudet av min röst så jag tiger ännu ett tag. Jag har inte sagt nånting sen jag vaknade. Jag öppnar munnen för att tala men ångrar mig. Tystnaden ekar i mitt huvud, ett litet suddigt men inte besvärande eko.
   Jag ler för mig själv. Kanske somnar jag igen. Fast sen är jag vaken igen om det nu är vaken jag är. Nu kan jag höra musik på håll, enkel schlagermusik med flickor eller kvinnor som sjunger. En del melodier känner jag igen medan annat bara är allmän hissmusik utan början eller slut.
   Jag hör också en fågel på håll, en korp kanske, ett fylligt kraxande. Och i bakgrunden dessutom fraset när en vind går i lövverket i träden. Ljuset omkring darrar och skiftar. Jag inser att nån har gått förbi nära mig och slagit upp ett av vädringsfönstren. De nya ljuden skapar nya dimensioner runt mig. Jag svävar inte alldeles viljelös och isolerad i det skiktade gröna rymderna längre. Jag anar att jag är på väg nånstans nu eller alldeles strax. Nån har bestämt sig för att skaffa mig nya utgångspunkter. Omvärlden får nya konturer och nya egenskaper. Det skrämmer mig en smula när jag känner ett svalt drag under ryggen, en mörk vind.
  Jag kan se nya rörelser i lövverket. Jag förnimmer också en ny smak i munnen, en på en gång bitter och jolmig klibbighet på läpparna. Med ens blir jag outhärdligt törstig. Jag trängtar efter vatten att dricka, klart, svalt vatten i ett glas. Jag ser det framför mig. Jag känner svalkan i min mun och att törsten låter sig släckas.
   Så tystnar den enahanda musiken. Och där hejdar sig klockan och bortom den tiden.


./.