Folk och folk
Dagens Nyheter publicerar ett förtjänstfullt bildreportage föreställande en del av nattlivet i centrala Stockholm, nämligen uteliggarnas nattliv i lumphögar och provisoriska sänganordningar på trottoarerna i city. Envar som på sistone rört sig i innerstan efter sena bioföreställningen känner igen sig; råddiga läger för tiggare och utstötta vägg i vägg med konsumtionssamhällets glassiga interiörer i allehanda skyltfönster. Vid första anblicken skaver det en smula eftersom det blir så övertydligt var gränserna går och var man hör hemma - eller alldeles tydligt, var en del av oss inte hör hemma.
De förfärliga motsättningarna i uppställningen har smugit sig på oss i takt med EU:s utvidgning och den fria rörligheten för varor och tjänster - och tiggare och andra egendomslösa. Vi svenskar har sent omsider lärt oss hantera att tiggare finns. Eller snarare har vi lärt oss att inte se dem. Eftersom det inte går med mindre, som jag förstår det. Hur ska man förhålla sig till sociala avgrunder i samhället?
Det är inte längre ett problem i Sverige, det är ett EU-problem som ingen vill se, än mindre ta i. Grundproblemet är inte nytt. Det har funnits diskriminering av romer och andra marginaliserade människor i sydöstra Europa i alla tider men eftersom vi inte behövt se det så har det heller inte bekymrat oss. Nu har vi införlivat det i vardagen och har att hantera insikten.
Eller gå förbi; det gör vi för det mesta.
Samma dag som Roger Turessons kusliga bilderna visas i DN läser jag en sval notis som handlar om den avgående EU-chefens lön och pension. Det är de sedvanliga astronomiska siffrorna. Så ska van Rompuy exempelvis kvittera ut 630 miljoner kronor under tre år som en bonus. Detta utöver allehanda andra ersättningar som faller som ett milt regn över den avgående pampen. På det att övergången till pensionärslivet inte ska bli för brutal; man må nämligen erinra sig att han ska tvingas överleva på en pension på 55000 euro i månaden fram till sin död.
Jag kan ha missat några miljoner i uppräkningen men budskapet är tydligt, det är skillnad på folk och folk i den stora organisationen som vi antas omhulda från A till Ö. Det låter sig sägas att det är livets realiteter, men när verkligheter går förlorade i bruset i utvecklingens rasande tempo , så är nånting på tok.
Man kan för att tydliggöra klyftorna enkelt göra ett bilduppslag i en stor tidning som en påminnelse för envar. Eller också kan man som privat människa gå ut en vända varje kväll i vinter, sent i mörkret och kylan. Och fundera.
./.
