matslundegard.blogg.se

   Jag är så urgammal att jag kan erinra mig livet som det tedde sig när telefoner var stationära anläggningar, tunga pjäser icke sällan gjutna i svart bakelit. De stod på sin bestämda plats på ett bord i hallen eller hängde de på väggen vid dörren i köket. Man visste var de fanns och man kunde för sitt inre öga se var människan stod, han eller hon man ringt. Det var tryggt och igenkännligt.

   Nu ringer man till en punkt i tomheten och tystnaden. Man når en röst i bästa fall och man intalar sig att den tillhör en fysisk person. Fast egentligen kan man inte veta. Man får tro och förtrösta. Och prata på.

   Till det ögonblick någonting mankerar för att man, en liten människa exempelvis tryckt på fel knapp eller tappat bort sitt lösenord. Maskinen har aldrig fel, det är förutsättningen. Det är maskinen som bestämmer vad som är rätt eller fel och man har att inse det och gilla läget. Och veta när man är avhängd.

   Jag har inget stort umgänge. Av det följer att jag inte blir uppringd särskilt ofta. Det är inget märkligt med det, inget som bekymrar mig. Jag flyter runt i ett liv som mestadels är tyst och vilsamt och det passar mig. Jag kan ringa folk om jag behöver. Det är en bra ordning.

   Trodde jag ända tills systemet hakade av sig och skärmen på min lilla dator, den som kallas telefon till vardags bara visade upp felmeddelanden. Tystnaden ekade hörluren och jag insåg i ett slag att jag var ensam, ensam i världen. 

   Telefonen uppmanade mig att ringa operatören för att få en ny kod. Med den skulle jag kunna ringa, förstods det. Jag kände mig trygg men också en smula förvirrad eftersom jag inte kunde ringa utan den kod jag skulle få när jag ringde upp.

   Jag gick en lång promenad i den snöiga skogen. Det var tyst och stilla. Jag tänkte på förfäderna som hållits i denna skog och dess tystnad och stillhet. Jag tänkte på alla människor som traskat i denna risiga skog. Jag tänkte på deras församlade tystnad. 

   Vad ska man egentligen med buller och röster, tänkte jag.

 

./.