Gammal humor
20140428
Det finns gamla säkra märken om man vill försöka roa en läsekrets med.
Valhänthet är tryggt, den egna valhäntheten med ity, åtföljande förvecklingar.
Är man karl är möjligheterna outtömliga eftersom valhänta karlar per
definition är löjliga och tänkt roliga. Karlar ska vara händiga och kunna skilja
på motsols och babord.
Detta föll mig före när en teveapparat flyttade in i mitt hem i jåns. Det var en
mycket stor maskin som fick installeras av tlllresta experter. Jag var tvungen
att möblera om hela lägenheten. En del inredning fick kastas ut, men när
de nya och knivskarpa jättebilderna tändes i bildskärmens blanka mörker
insåg jag att det var allt rätt. Jag hade uppgraderats till ett nytt liv med tiotals
kanaler att välja på dygnet runt. Jag kände bävan men också fröjd för vem vill
beständigt leva på efterkälken.
Så jag var rätt nöjd när jag följande kväll satte mig tillrätta på för att titta på
Rapport, ett Rapport i nya dimensioner och med kulörer jag aldrig vetat fanns.
Min första teve var en fyrkantig låda på fyra ben som visade grumsiga
svartvita bilder nån timme per kväll. Jag ställde den i en garderob vars dörr
fick flängas upp när det var tittdags. Det fanns en antenn med långa spröt som
man fick vrida på för att trimma skärpan i bilderna. Så var det tänkt i alla fall.
Jag lärde mig aldrig göra rätt och till sist var jag förvissad om att bilder i teve
var suddiga och skulle så förbli.
Men nu, nu häromkvällen var världen ny och teveupplevelsen annorlunda.
Tänkte jag och satte igång Rapport.
Fast det gjorde jag nu inte och detta är den komiska höjdpunkten i denna
kria. I min stenåldersteve med suddiga svartvita bilder tryckte jag på en
knapp som det stod "av" och "på" på och så var man igång eller icke-igång.
Med min nya teve hade jag fått levererat två fjärrkontroller med vardera ett
trettiotal knappar på, en del med siffror på, andra med symboler. Jag insåg att
jag aldrig tagit reda på hur de alla skulle tryckas på – eller inte. Och den enda
bild jag fick upp var en med en liten grå skärm där det stod "Ingen signal".
Även om man som nymodern försöker vara anspråkslös kändes det en smula
magert.
Tja, nog av egentligen. Löjlig åldrande man som inte kan starta sin nya
teve. Hänvisad till den gamla radioapparaten med SMHI och Ekot som trygga
rundningsmärken i etern eller den falnande sommarkvällens tystnad. Humor!
Men sanningen är att det är allvar också. Jag är inte dement, inte riktigt än
men jag så jävla trött på datorer och telefoner som avkräver mig ständigt nya
lösenord när jag ska uträtta de enklaste telefoniska ärenden. Och eftersom
livet generellt numera inte kan hanteras utan tillgång till en telefon så…
Strindberg insåg förstås att det alltid varit synd om människan.
Allt syndare i en digitaliserad värld, kan jag hävda!
Det finns gamla säkra märken om man vill försöka roa en läsekrets med.
Valhänthet är tryggt, den egna valhäntheten med ity, åtföljande förvecklingar.
Är man karl är möjligheterna outtömliga eftersom valhänta karlar per
definition är löjliga och tänkt roliga. Karlar ska vara händiga och kunna skilja
på motsols och babord.
Detta föll mig före när en teveapparat flyttade in i mitt hem i jåns. Det var en
mycket stor maskin som fick installeras av tlllresta experter. Jag var tvungen
att möblera om hela lägenheten. En del inredning fick kastas ut, men när
de nya och knivskarpa jättebilderna tändes i bildskärmens blanka mörker
insåg jag att det var allt rätt. Jag hade uppgraderats till ett nytt liv med tiotals
kanaler att välja på dygnet runt. Jag kände bävan men också fröjd för vem vill
beständigt leva på efterkälken.
Så jag var rätt nöjd när jag följande kväll satte mig tillrätta på för att titta på
Rapport, ett Rapport i nya dimensioner och med kulörer jag aldrig vetat fanns.
Min första teve var en fyrkantig låda på fyra ben som visade grumsiga
svartvita bilder nån timme per kväll. Jag ställde den i en garderob vars dörr
fick flängas upp när det var tittdags. Det fanns en antenn med långa spröt som
man fick vrida på för att trimma skärpan i bilderna. Så var det tänkt i alla fall.
Jag lärde mig aldrig göra rätt och till sist var jag förvissad om att bilder i teve
var suddiga och skulle så förbli.
Men nu, nu häromkvällen var världen ny och teveupplevelsen annorlunda.
Tänkte jag och satte igång Rapport.
Fast det gjorde jag nu inte och detta är den komiska höjdpunkten i denna
kria. I min stenåldersteve med suddiga svartvita bilder tryckte jag på en
knapp som det stod "av" och "på" på och så var man igång eller icke-igång.
Med min nya teve hade jag fått levererat två fjärrkontroller med vardera ett
trettiotal knappar på, en del med siffror på, andra med symboler. Jag insåg att
jag aldrig tagit reda på hur de alla skulle tryckas på – eller inte. Och den enda
bild jag fick upp var en med en liten grå skärm där det stod "Ingen signal".
Även om man som nymodern försöker vara anspråkslös kändes det en smula
magert.
Tja, nog av egentligen. Löjlig åldrande man som inte kan starta sin nya
teve. Hänvisad till den gamla radioapparaten med SMHI och Ekot som trygga
rundningsmärken i etern eller den falnande sommarkvällens tystnad. Humor!
Men sanningen är att det är allvar också. Jag är inte dement, inte riktigt än
men jag så jävla trött på datorer och telefoner som avkräver mig ständigt nya
lösenord när jag ska uträtta de enklaste telefoniska ärenden. Och eftersom
livet generellt numera inte kan hanteras utan tillgång till en telefon så…
Strindberg insåg förstås att det alltid varit synd om människan.
Allt syndare i en digitaliserad värld, kan jag hävda!
