Litterära promenader
Moleskin, heter det på engelska. Men jag har aldrig blivit riktigt klok på hur det skulle översättas. Jag vet att "a mole" är en mullvad, åtminstone i spionsvängen men har man gjort pärmar till anteckningsböckeer av deras skinn? "Mollskinn", kanske. fast jag var länge osäker på vad det faktiskt var. Mollskinnsbyxor fanns sparat i något antikvariskt fack i mitt minne. Jag har alltid haft för mig att det var något slags skinnbrallor, kanske mocka. Men jag svävade på målet.
Varför "moleskin", jo för att Hemingway och grabbarna hade anteckningsböcker med pärmar av moleskin. De hade dem med sig var de gick när de var igång med sina långa strävsamma promenader i Paris eller Pamplona eller var de nu råkade befinna sig på sina utflykter i Europa på tjugotalet. De hade anteckningsböcker med pärmar av moleskin och kanske en gummisnodd att slå om alltsammans. Det var sin litteratur de hade med sig, litteratur de fyllde på vartefter när de satte sig på ett eller annat hak. ett kafé eller en bistro med en nersölad bardisk i zinkplåt bevars, De drack öl för det mesta men också husets sura, röda eller om det var kyligt en höstkväll som luktade av stenkolsrök och rostade kastanjer kanske mark eller grappa eller någon annan ruskig råsprit. De var författare eller författare i vardande. De var också romantiker förstås fast de inte ville kännas vid detta. De var romantiker och jag känner mig hemma bland dem för jag är också romantiker. Fast till skillnad från dem har jag ingen hemlig litteratur i mina anteckningsböcker. Jag sörjer detta en del, men inte så att det förkrossar mig eftersom jag faktiskt vetat nästan jämt att även om jag kan skriva, för det kan jag, för jag har då och då ägt ett språk så är det inte tillfyllest; jag kan inte författa. Det kunde Hemingway och och Scott Fitzgerald och en och annan därutöver.
Sen går jag hem och slår upp mollskinn och lär mig att det är ett kraftigt bomullstyg.
Varför "moleskin", jo för att Hemingway och grabbarna hade anteckningsböcker med pärmar av moleskin. De hade dem med sig var de gick när de var igång med sina långa strävsamma promenader i Paris eller Pamplona eller var de nu råkade befinna sig på sina utflykter i Europa på tjugotalet. De hade anteckningsböcker med pärmar av moleskin och kanske en gummisnodd att slå om alltsammans. Det var sin litteratur de hade med sig, litteratur de fyllde på vartefter när de satte sig på ett eller annat hak. ett kafé eller en bistro med en nersölad bardisk i zinkplåt bevars, De drack öl för det mesta men också husets sura, röda eller om det var kyligt en höstkväll som luktade av stenkolsrök och rostade kastanjer kanske mark eller grappa eller någon annan ruskig råsprit. De var författare eller författare i vardande. De var också romantiker förstås fast de inte ville kännas vid detta. De var romantiker och jag känner mig hemma bland dem för jag är också romantiker. Fast till skillnad från dem har jag ingen hemlig litteratur i mina anteckningsböcker. Jag sörjer detta en del, men inte så att det förkrossar mig eftersom jag faktiskt vetat nästan jämt att även om jag kan skriva, för det kan jag, för jag har då och då ägt ett språk så är det inte tillfyllest; jag kan inte författa. Det kunde Hemingway och och Scott Fitzgerald och en och annan därutöver.
Sen går jag hem och slår upp mollskinn och lär mig att det är ett kraftigt bomullstyg.
