matslundegard.blogg.se

Putsat äpple

Publicerad 2015-03-22 17:48:55 i Allmänt,



   Det är flera år sen, men jag glömmer det aldrig. Hon var söt men det var inte det – och f ö var hon  jämnårig med ett av mina yngre barnbarn. Nej det var nåt med hennes omsorg i en hast, hennes oreflekterade vänlighet i underjorden. Ja, i underjorden, för det var i en pressbyråkiosk i min tunnelbanestation. Jag hade hastat in och köpt en kvällstidning och, i ett infall krafsat åt mig ett äpple. Jag hade jämna pengar som jag hällde i hennes hand och just i det ögonblicket tog hon tillbaka äpplet och log ett litet frågande leende. Ville jag att hon sköljde av frukten?
   Hon väntade inte på svaret utan höll det gröna äpplet under vattenkranen vid vasken bakom disken och fick fatt i en serviett och torkade av det. Allt i en hast, i en vänlig hast.
    Det var inte mer med det. Jag antar att jag log litet fåraktigt överraskad. Jag antar att jag tackade så mycket. Sen gick jag därifrån med mitt blanka, tvättade äpple. Jag åt det med särskilt välbehag, tror jag att jag minns. Om jag hade varit en storartat attraktiv man. Om det hade gnistrat i luften mellan oss, luften under lysrören över tidningshyllorna och ropande löpsedlar. Om en liten sång tänt i vardagen, en spänning, vad vet jag. Men icket. Ett ögonblick, glömt i nästa nu. För jag är inte säker på att hon över huvud taget reflekterade över det inträffade. För henne var det hanteringen av äpplet säkert en reflex av vardaglig omtänksamhet, på sin höjd. Jag tror att hon kom från ett annat land, kanske ett land där man rutinmässigt torkar av frukt man köper i ett stånd eftersom den inte säkert är så kliniskt ren som frukt är i vårt noggranna land. Detta förringar inte för en sekund gesten, som jag ser det. Den förblir minnesvärd och vacker.
   Om jag hade gåvan att berätta, den allvarliga gåvan som lever av sig själv utan att låta sig tyglas och styras så skulle jag inleda en berättelse med flickan i Pressbyråkiosken. Jag vet inte riktigt vart jag skulle ta vägen med historien men det finge väl bli nånting lämpligt romantiskt, gärna med en svävande mollton just anad i underkant. Kanske kommer nån klivande in i förloppet, en ny kund i kiosken. Kanske talar han flickans språk och jag lämnas utanför konversationen, besynnerligt ledsen och snuvad plötsligt. Det är en irrationell känsla men kännbar likafullt. Jag inser att jag nog har bråttom till sist, måste iväg.
   Och jag glömmer, litet lämpligt äpplet på disken när jag går. Det ligger skymt för henne bakom ett ställ med datorspel i styva kuvert. Hon kan hitta det sen.
   Känner mig dum och klumpig i denna fortsatta historia.

./.
  

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela