Drömmar i en kall vind.
Jag ser reklamen för vårens båtmässa. Jag känner igen mig och känner igen fantomsmärtorna. Jag vill också i år ta mig ut ill mässhallarna där det blåser kallt och narigt och snödrivor fortfarande ligger lortiga och läckande i skugglägena. En ensam segelbåt står förmodligen uppallad utanför entrén, som alltid hopplöst malplacerad eftersom lusten saknas eftersom det är värsta sortens vårvinter och oändligt länge innan det är dags för seglationssäsongen.
Jag har gått på den årliga båtutställningen i alla år och roat mig efter förmåga. För länge, länge sen hölls den ute på Storängsbotten och allting var hanterligare och varje år stod en utlottningsbåt utanför entrén och man köpte en lott och drömde ett tag. Och så traskade man runt bland de jättelika båtarena för alla båtar är jättelika när de står på land och man själv är en liten lort under skrovet som välver sig över en. Det var under många år mest träbåtar som ställdes ut. Det luktade fernissa och en och annan gång också tjära, även om det mes var för lustens skull.
Omsider tog lukten av glasfiberns lösningsmedel över och båtarna formades annorlunda. Det fanns en övergångsperiod när man byggde glasfiberbåtar som om de fortfarande byggts i trä. Sen växte de nya formerna in i industrin och idag måste inte en båt se ut som en båt eftersom den kan formas hur som helst med de nya materialen och de nya kraven som båtliv har att förhålla sig till.
Jag har varit på väg i flera år att ta avsked. Jag har blivit för gammal och båtarna för främmande. Man bygger segeljollar som mäter sextio fot och surfar på stormens rasande undanvindar och man äter frystorkat i fyratimmarsskift. Storseglet är sytt i glänsande, bajsbruna kevlarvådor och under däck är det bara tomhet och spartanska villkor för man ska inte leva ombord utan i varje stund tävla. Man navigerar per dator.
Jag har inte seglat på många år men jag kan fortfarande längta efter mitt förflutna. Jag kan drömma om den stillhet som bara råder när man ligger ensam i en naturhamn där det luktar strömmingshav och nyslaget hö. Jag kan längta i fantomupplevelser efter långa, lata drag i halvvind upp genom mellanskärgården som jag letat mig igenom tusen och en gånger i det slags lättjefullt ambulerande campingliv som jag lärde mig älska. Jag var aldrig särskild dristig till sjöss. Jag seglade som man gjort förut och jag navigerade med hyggliga marginaler och gick endast undantagsvis på grund. Och jag odlade förfärligt konservativa idéer om hur båtar skulle se ut. En språnglinje är en allvarlig sak, tyckte jag liksom akterskeppets släpp och lyft. Landström och teve ombord är för lättingar och losers, det visste jag. Seglarens dag dör efter sena vädret klockan tio. Jag kan ännu minnas känslan av lust och lätthet som bestps den som bereder sig att sova i ett skrov som flyter i den bleka kvällen.
Pjoller, jag vet. Romantiska griller.
Men det var också meningen med mitt seglande. Den nya verksamheten som mest liknar rasande idrott och prestation får vara.
Jag har gått på den årliga båtutställningen i alla år och roat mig efter förmåga. För länge, länge sen hölls den ute på Storängsbotten och allting var hanterligare och varje år stod en utlottningsbåt utanför entrén och man köpte en lott och drömde ett tag. Och så traskade man runt bland de jättelika båtarena för alla båtar är jättelika när de står på land och man själv är en liten lort under skrovet som välver sig över en. Det var under många år mest träbåtar som ställdes ut. Det luktade fernissa och en och annan gång också tjära, även om det mes var för lustens skull.
Omsider tog lukten av glasfiberns lösningsmedel över och båtarna formades annorlunda. Det fanns en övergångsperiod när man byggde glasfiberbåtar som om de fortfarande byggts i trä. Sen växte de nya formerna in i industrin och idag måste inte en båt se ut som en båt eftersom den kan formas hur som helst med de nya materialen och de nya kraven som båtliv har att förhålla sig till.
Jag har varit på väg i flera år att ta avsked. Jag har blivit för gammal och båtarna för främmande. Man bygger segeljollar som mäter sextio fot och surfar på stormens rasande undanvindar och man äter frystorkat i fyratimmarsskift. Storseglet är sytt i glänsande, bajsbruna kevlarvådor och under däck är det bara tomhet och spartanska villkor för man ska inte leva ombord utan i varje stund tävla. Man navigerar per dator.
Jag har inte seglat på många år men jag kan fortfarande längta efter mitt förflutna. Jag kan drömma om den stillhet som bara råder när man ligger ensam i en naturhamn där det luktar strömmingshav och nyslaget hö. Jag kan längta i fantomupplevelser efter långa, lata drag i halvvind upp genom mellanskärgården som jag letat mig igenom tusen och en gånger i det slags lättjefullt ambulerande campingliv som jag lärde mig älska. Jag var aldrig särskild dristig till sjöss. Jag seglade som man gjort förut och jag navigerade med hyggliga marginaler och gick endast undantagsvis på grund. Och jag odlade förfärligt konservativa idéer om hur båtar skulle se ut. En språnglinje är en allvarlig sak, tyckte jag liksom akterskeppets släpp och lyft. Landström och teve ombord är för lättingar och losers, det visste jag. Seglarens dag dör efter sena vädret klockan tio. Jag kan ännu minnas känslan av lust och lätthet som bestps den som bereder sig att sova i ett skrov som flyter i den bleka kvällen.
Pjoller, jag vet. Romantiska griller.
Men det var också meningen med mitt seglande. Den nya verksamheten som mest liknar rasande idrott och prestation får vara.
Och båtmässan går bort.
./.
./.
