Den som spar han har
20141123
Jag är så urgammal att jag kommer ihåg att det syltades och saftades i barndomshemmet. hemmet. Samt radades konservburkar upp på hyllorna i ett av rummen i källaren. Jag minns en konserveringsapparat i galvaniserad bleckplåt som min salig mamma pysslade med. Och jag minns alla burkar med hemgjord sylt och plommon i sockerlag som vi åt oss igenom under mörka krigsvintrar. Någon enstaka gång sattes av en sinkadus köpesylt på bordet. Den var i alla lägen den läckrare i en jämförelse och framför allt ofelbart gladare färgen.
Jag nämner inte detta för att antyda att jag levde i nöd och armod som liten. Det gjorde jag inte. Jag är uppväxt i en familj av solid medelklass och det gick ingen som helst nöd på mig när det begav sig. Var det kort om ett och annat i mathållningen så var det för att det var så för alla människor som levde strax i utkanten av den stora ofärden i början av fyrtiotalet.
Men jag kan undra om den här sortens barndomsminnen präglat mig på andra sätt. Det finns nämligen i mitt inre rester av ett ekorrsyndrom som jag aldrig verkar kunna växa ifrån. Det dväljes under mitt hjärta en djup trängtan efter att samla på mig mat och förnödenheter att spara för säkerhets skull.
Det är alldeles irrationellt och inte så litet fånigt men jag tror mig kunna kontrollera driften innan den blir alldeles stollig. Det är två stapelvaror som mer än annat lockar fram denna drift: svamp och ved, ved att elda med.
Jag fryser med förtjusning in kantareller och/eller blandsvamp så mycket jag bara kan plocka på mig. Det brukar föralldel inte bli så överdådigt, dels för att skogen där jag går inte är världsbäst när det gäller svamp - och dels för att jag tenderar att äta upp mina sparade läckerheter ganska snabbt. Redan strax efter trettonhelgen brukar förråden ha glesnat betänkligt. Efter det återstår bara torkade trattkantareller som samlas prasslande i glasburkar. De överlever främst för att jag finner dem måttligt njutbara. Duger att mortla och strö över ett och annat men i övrigt…
Men veden förblir ett nöje och ett behag och en resurs som obevekligt växer till i lidret. Jag eldar ganska flitigt i en kamin som står i en öppen spis i hemmet. Det är oföränderligt trevligt med eldens fladdrande innanför glasdörrarna och det lågmälda pratandet som brasor avger. När jag är på gott humör kan jag rentav hävda att det också värmer och att jag sålunda kan lura Det Stora Elföretaget på en slant.
Detta senare är på sin höjd en skröna och en förhoppning ty elföretag låter sig aldrig luras. Och skulle det se hotfullt ut för dem vet de att fiffla med nätavgifterna.
Tills vidare kan jag glädja mig åt travarna i vedboden. De växer beständigt.
./.
Jag är så urgammal att jag kommer ihåg att det syltades och saftades i barndomshemmet. hemmet. Samt radades konservburkar upp på hyllorna i ett av rummen i källaren. Jag minns en konserveringsapparat i galvaniserad bleckplåt som min salig mamma pysslade med. Och jag minns alla burkar med hemgjord sylt och plommon i sockerlag som vi åt oss igenom under mörka krigsvintrar. Någon enstaka gång sattes av en sinkadus köpesylt på bordet. Den var i alla lägen den läckrare i en jämförelse och framför allt ofelbart gladare färgen.
Jag nämner inte detta för att antyda att jag levde i nöd och armod som liten. Det gjorde jag inte. Jag är uppväxt i en familj av solid medelklass och det gick ingen som helst nöd på mig när det begav sig. Var det kort om ett och annat i mathållningen så var det för att det var så för alla människor som levde strax i utkanten av den stora ofärden i början av fyrtiotalet.
Men jag kan undra om den här sortens barndomsminnen präglat mig på andra sätt. Det finns nämligen i mitt inre rester av ett ekorrsyndrom som jag aldrig verkar kunna växa ifrån. Det dväljes under mitt hjärta en djup trängtan efter att samla på mig mat och förnödenheter att spara för säkerhets skull.
Det är alldeles irrationellt och inte så litet fånigt men jag tror mig kunna kontrollera driften innan den blir alldeles stollig. Det är två stapelvaror som mer än annat lockar fram denna drift: svamp och ved, ved att elda med.
Jag fryser med förtjusning in kantareller och/eller blandsvamp så mycket jag bara kan plocka på mig. Det brukar föralldel inte bli så överdådigt, dels för att skogen där jag går inte är världsbäst när det gäller svamp - och dels för att jag tenderar att äta upp mina sparade läckerheter ganska snabbt. Redan strax efter trettonhelgen brukar förråden ha glesnat betänkligt. Efter det återstår bara torkade trattkantareller som samlas prasslande i glasburkar. De överlever främst för att jag finner dem måttligt njutbara. Duger att mortla och strö över ett och annat men i övrigt…
Men veden förblir ett nöje och ett behag och en resurs som obevekligt växer till i lidret. Jag eldar ganska flitigt i en kamin som står i en öppen spis i hemmet. Det är oföränderligt trevligt med eldens fladdrande innanför glasdörrarna och det lågmälda pratandet som brasor avger. När jag är på gott humör kan jag rentav hävda att det också värmer och att jag sålunda kan lura Det Stora Elföretaget på en slant.
Detta senare är på sin höjd en skröna och en förhoppning ty elföretag låter sig aldrig luras. Och skulle det se hotfullt ut för dem vet de att fiffla med nätavgifterna.
Tills vidare kan jag glädja mig åt travarna i vedboden. De växer beständigt.
./.
