Beständigt osäker
Blogg20141218
”Jag frågade, hur kan man nånsin veta om det man skrivit över huvud taget var särskilt bra och han svarade att det kan man inte veta.
Man kan inte veta. Man kan inte nånsin vara säker. Du kommer att dö utan att faktiskt veta om nånting du nånsin skrev faktiskt var bra.
Om du nödvändigtvis måste vara säker, ge upp skrivandet.”
Detta fritt översatt från engelska har jag urklippt och uppsatt på en anslagstavla i köket. Det är bättre i original, tror jag. Särskilt slutklämmen: ”If you have to be sure, don’t write.”
Jag vet inte var jag hittade texten en gång. Jag vet inte vem som skrev de glesa raderna. Jag vet bara att urklippet hängt uppe i många herrans år. Och jag vet att orden kommer mig vid än i denna dag, ännu sen jag skrivit olika texter, också för offentligheten i femtio år eller mer. Man vet aldrig vad det är värt, det man skrivit. Man har bara vetat att före klockan nio på kvällen eller till torsdag i nästa vecka måste man släppa iväg formuleringarna för såna är villkoren i journalistiken, i alla slags journalistik. De villkoren blev rutin så småningom men det kom aldrig att betyda att jag säkert visste att det jag skrivit var särskilt bra. Noga sett.
Jag inser att det är individuellt hur man förhåller sig till ord och formuleringar. En liten text som för mig har en märkvärdig skärpa och tyngd är för en kollega en liten trudelutt som singlar förbi i evigheten och bort i tystnaden. Det är inget att säga om det. Människor är olika, också de som skriver för sin försörjning. Eller om de skriver av lust. Eller om de är fallna för kombinationen där lusten kan inbringa försörjning. Vi läser in olika saker i en iakttagelse. Den ene hakar upp sig och blir litet grubbelsam. Den andre ignorerar budskapet. ser det inte, vill inte se det.
För egen del fastnar jag osäker och obestämt tankfull. Blygrå vinter och bud om mer snö västerifrån. Eller regn.
./.
”Jag frågade, hur kan man nånsin veta om det man skrivit över huvud taget var särskilt bra och han svarade att det kan man inte veta.
Man kan inte veta. Man kan inte nånsin vara säker. Du kommer att dö utan att faktiskt veta om nånting du nånsin skrev faktiskt var bra.
Om du nödvändigtvis måste vara säker, ge upp skrivandet.”
Detta fritt översatt från engelska har jag urklippt och uppsatt på en anslagstavla i köket. Det är bättre i original, tror jag. Särskilt slutklämmen: ”If you have to be sure, don’t write.”
Jag vet inte var jag hittade texten en gång. Jag vet inte vem som skrev de glesa raderna. Jag vet bara att urklippet hängt uppe i många herrans år. Och jag vet att orden kommer mig vid än i denna dag, ännu sen jag skrivit olika texter, också för offentligheten i femtio år eller mer. Man vet aldrig vad det är värt, det man skrivit. Man har bara vetat att före klockan nio på kvällen eller till torsdag i nästa vecka måste man släppa iväg formuleringarna för såna är villkoren i journalistiken, i alla slags journalistik. De villkoren blev rutin så småningom men det kom aldrig att betyda att jag säkert visste att det jag skrivit var särskilt bra. Noga sett.
Jag inser att det är individuellt hur man förhåller sig till ord och formuleringar. En liten text som för mig har en märkvärdig skärpa och tyngd är för en kollega en liten trudelutt som singlar förbi i evigheten och bort i tystnaden. Det är inget att säga om det. Människor är olika, också de som skriver för sin försörjning. Eller om de skriver av lust. Eller om de är fallna för kombinationen där lusten kan inbringa försörjning. Vi läser in olika saker i en iakttagelse. Den ene hakar upp sig och blir litet grubbelsam. Den andre ignorerar budskapet. ser det inte, vill inte se det.
För egen del fastnar jag osäker och obestämt tankfull. Blygrå vinter och bud om mer snö västerifrån. Eller regn.
./.
