Inte bara i pannkakan
Jag har alltid haft ett gott lokalsinne. Jag har haft lätt för att hitta och bara sällan gått vilse i geografin i livet. De gånger jag ändå gjort det har jag hävdat att jag gått en liten omväg för att vidga mina vyer. Och så har jag citerat den finske poeten Pentti Saarikoski som antas ha sagt att är bra att gå vilse då och då eftersom det är under irrfärderna man träffar på det udda och kanske magiska i tillvaron.
Men grundläggande har jag tagit mig från A till Ö utan stora omvägar. Det har ingått i en grundläggande trygg föreställning om mitt förhållande till den omedelbara omvärlden, egentligen oavsett vilken omvärld det handlat om, storstadens brus och buller eller skogens tystnad och dröjande förskjutningar i landskapet.
Sen hände nånting i mitt huvud, för jag antar att det är där lokalsinnet är lokaliserat. En dag vaknade jag upp och insåg att jag hade skaffat mig en ny fallenhet för att gå vilse. Det var i Paris, var annars. På en promenad i förbigående från de mondäna bostadskvarteren mellan floden och Boulevard St Germaine insåg jag plötsligt att jag inte visste skillnad på höger och vänster och framför allt inte vart jag skulle. Det löste sig för jag låtsades bara som ingenting och fortsatte i tangentens drivning tills jag kände igen mig om än från fel håll.
Jag har varit med om det igen och igen sen dess och känt den absoluta förvirringen, läget når jag inser att ingenting längre är att lita på. Jag kan befinna mig var som helst och inga riktningar gäller längre, inga märken står att lita till; det är som att falla fritt åt alla håll.
Nederlag och djupaste osäkerhet i kusligt ny visshet.
Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om GPS-apparater i bilden eftersom en titt i en kartbok då och då har räckt och jag har utan stora bekymmer kommit fram dit jag tänkt mig. Och jag har alltid rört mig i livet med en närmast självklar säkerhet. Jag har haft en organisk kompass mängd i blodet eller hemliga vävnader.
Så har jag levat trygg.
Inte nu längre. Jag försöker med Saarikoski men i själva verket känner jag skuggorna slå in från ett kosmiskt ödeland Och med Kristian Luuk vill jag fråga:
– Vart är vi på väg?
./.
