matslundegard.blogg.se

Bort med tåget

Publicerad 2015-02-01 17:43:23 i Allmänt,

Blog20150201
   
   Under några år under det sena femtiotalet reste jag mycket med tåg på kontinenten. Det var långt innan man uppfunnit tågluffandet men principen var igenkännlig; man var välkommen ombord på tåget när och hur som helst men att hitta en sittplats var aldrig garanterat, snarare tvärtom. Så kom det sig att att jag reste reste stående i korridorer och prång kors och tvärs på kontinenten. Det var enkelt och hanterligt och framför allt var det billigt vilket var viktigt för den unge mannen som ville komma ut i världen och skaffa sig ett förflutet. Jag delade trånga utrymmen i fullpackade kupéer med arbetspendlare från Turkiet och Mellanöstern. De reste mellan sina hem i fattigförorter eller sorgsna bondbyar i sina hemländer och överbefolkade slumkvarter i utkanten av Europas industristäder. Jag kunde en handfull tyska glosor och redde mig sålunda hjälpligt Tågen kom och gick litet som de ville och man fick slåss när man skulle ta sig ombord. Men till sist satt man med benen dinglande utanför den sista dörren i den sista vagnen och sjöng med i larmet och rökte fräna, lokala cigarretter med mörk tobak och text med kyrilliska bokstäver på paketet.
   Jag lärde mig dricka sött te i gjutna glas och bryta bröd med främlingar. Det passade klockrent med min romantiska världsåskådning och småningom lärde jag mig också att förvara mina (få) kontanter i ett kuvert jag lirkade ner i mina kalsonger. Omvärlden bestod av låglänta berg med täta ekskogar och floder med turkosfärgat vatten som risslade över vita bottnar.
   Jag hade egentligen bara ett problem, nämligen att jag aldrig lärde mig sova där jag ramlat omkull. Det är en färdighet som unga resenärer med fördel bör behärska. Min okunskap i detta gjorde att jag satt och vakade eländiga nätter igenom i skramlande tåg. Det luktade sovande och måttligt badade medmänniskor och faktiskt kolrök för på Balkan och där bortom drogs tågen icke sällan med ånglok vid den här tiden. Mina exotiska sovvanor gjorde att jag raglade runt utvakad och omtöcknad i diverse exotiska metropoler. En gång försökte jag sova ikapp under ett buskage i en park i Belgrad men väcktes brutalt av arga gendarmer och fick vackla vidare.
    Till kvällen äntrade jag ett nytt tåg som letade sig fram i trånga, mörka dalgångar. Ibland blev vi stående i timmar vid någon ödslig station med glåmiga gatlyktor. Loket flämtade som ånglok gör och hukande män i långa rockar vandrade utefter vagnarna och slog på hjulen med särskilt långa hammare i något slags prövande rutin. Jag ska så länge jag lever minnas  ljuden och dofterna
   Jag kan också närhelst komma ihåg första gången jag kom till Aten med en kamrat. Vi hittade en taxi vid centralstationen. Jag höll ett öga på taxametern under instrumentbrädan. Hade man en sån att hålla sig till behövde man inte bli uppkörd första dagen, visste jag. Jag kände mig trygg och rutinerad fast när vi väl kom fram till hotellet och skulle betala vevade chauffören med vredet på taxametern och drog till sist ut det och log urskuldande och satte ett pris på vår färd som jag inte kunde bråka om.
    Nästa morgon vaknade jag för första gången i Levantens honungsfärgade ljus.  Akropolis tempel svävade tyngdlösa över stans larm och trängsel. Vi åt det som jag lärde mig långt senare hette pitabröd och tomater och hård fårost som smakade just fränt av får.

./.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela