matslundegard.blogg.se

Minnet av en kravatt

Publicerad 2014-11-30 20:53:40 i Allmänt,

 
   En gång i ungdomen lärde jag mig att knyta en fluga, en äkta fluga att ha runt halsen. Det var naturligtvis fullständigt befängt men det var mycket som var befängt i mitt unga liv. Men att man skulle kunna bära fluga kunde beskrivas som rationellt. Jag var på väg in i ett yrke i vilket det fanns krav på ordnad klädsel för en utövare. En ung reporter skulle uppträda i kavaj och vit skjorta och i nödlägen också slips eller fluga. Det handlade om att en företrädare för tredje stadsmakten skulle vara propert klädd. Det hette, bevars, att en allmänreporter när som helst kunde hamna i en situation där statsministern behövde intervjuas. Och inför statsministrar uppträder man ordentligt klädd.
   Risken för att jag skulle träffa statsministern i den lilla skånska stad där jag lärde till journalist var inte alldeles överhängande. Att jag skulle få intervjua honom låg förstås långt bortom horisonten.
   Men eftersom fluga var ett plagg som unga skånska män generellt satsade på dåförtiden så föll det sig också naturligt för en tillrest yngling. Jag visste att det fanns färdigknutna flugor som man kunde snäppa fast på skjortkragen men det tyckte jag var för losers. Jag ville ha ”the real thing”.
   Sålunda köpte jag mig en vackert mönstrad, grå(!) fluga och satte igång att knyta. Jag hade en beskrivning hur det skulle gå till som jag rivit ur en bok jag lånat på stadens bibliotek, Jag rodnar än vid minnet, men läget var kritiskt. Att få till en fluga såg mycket enkelt ut men det tog mig eviga, träliga dagar att få till det med den halkiga lilla kravatten. Den bar sig inte alls åt som i uppslagsboken.
   Men si! En vacker dag kunde jag. Den första grå urflugan var vid det laget ganska flottig och svårt deformerad men jag visste att jag kunde göra om tricket närhelst med en ny fluga. Och så gjorde jag det och uppträdde oklanderligt klädd i yrket. Det hjälpte inte värst mycket i karriären och statsministern såg jag inte röken av. Men hade han dykt upp var jag redo.
   Och nu sent i livet läser jag med tillförsikt julannonserna från diverse varuhus och märkvärdiga herrekiperingar där man saluför flugor att knyta. Jag har inte haft detta plagg på mig på mig på femtio år eller mer och jag längtar inte efter att börja om nu även om det har blivit trendigt. Men jag vet att jag kan närhelst och det känns tryggt. Jag ser litet dimmigt för mig hur hjältarna beter sig i äventyrsrullar som utspelar sig i Las Vegas. De uppträder gärna iklädda fala blondiner och flugan nonchalant demonterad  och löst hängande i den uppknutna smokingsskjortan.
   Kan dom så kan jag.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela