Elda bastu-blogg
Det finns inte mycket vettigt att ta sig för en musgrå och blöt novemberdag. Molnen hänger tätt över buskagen ovanför strandbrinken och man kan inte mer än precis ana sjön, dess blacka vattenyta, en ledsam stillhet i sig, tyst och frånvänd. Vinden från förmiddagen har dött ut och med den det viskande suset i brynet med gles tallskog. En gång paddlar en fet korp över landskapet, sotsvart och tyst och tung i flykten. Jag har fått för mig att de blivit mycket vanligare på senare år. Jag är litet tagen av deras tyngd i lufthavet och deras grova kraxande. Och jag ska komma ihåg så länge jag lever inledningen i en text i en fågelbok där denna mycket fullvuxna pippi kallades ”den största av tättingar”.
Jag blir stående ett ögonblick och följer hennes färd över över gråheten. Sen i ett nu är hon uppslukad av dagern utan konturer.
Sen går jag och tänker under bastukaminen, ett åtagande så gott som något denna förspillda dag.
Det dröjer ett tag innan det blir drag i systemet så i förstone är det bara sura rökar in i badstugan, bakdrag och envis tvekan. Jag går ut och andas en vända och tittar på röken som faller ner från skorstenspipan med plåtstruten. Det luktar surt och ohjälpligt men strax tar det sig ändå och det börjar sucka och småprata i skorstenspiporna. Jag kan ganska snabbt fylla på med nya späntade pinnar och stänga luckan. Man kan reglera draget med ett enkelt spjäll undertill. Mycket snart har jag fått lagom fart på brasan, eldskenet flackar i glipan under luckan. När systemet gått igång på allvar skallrar plåten och jag vet att nu är brasan igång, trösterik.
Jag går upp och hämtar mer ved från skjulet i backen. Jag betraktar med fånig och mild tillfredsställelse berget av pinnar i skumrasket. Det når till taket längst inne i hörnet. Jag har sågat och huggit upp det med min egen lilla hand, en lågmäld möda. Det kommer att räcka till åtskilliga vändor till bastun framöver och en och annan brasa i kaminen i huset därtill.
Jag dricker en öl och tänker på brasor jag haft för mig i livet och de som komma skall. Det är något med öppna eldar och brasvärme som rör urtida strängar i mitt inre. Det är allt dumheter i en tid när man reder sig med bergvärmepumpar eller Fortums fjärran system. Men det är dumheter jag omfattar. Jag är svag för kaminer och gjutjärnsspisar. Och bastuaggregat. Handfast romantik med doft av forntid och bondska förfäder.
Det tar ett par timmar att gå fram och tillbaka och mata ugnen med ny ved. Det immar i fönstret med utsikt mot sjön och det tar sig med dofterna under furutaket. Gammal kåda blir som ny i nocken över dörren. Den rinner seg och guldbrun i pärlspåntens spår. Jag bär in två vatthinkar och ytterligare ett par famnar ved att lägga det mörka hörnet vid ingångsdörren. Jag svabbar av lavarna och häller försöksvis en långsam skvätt vatten på stenmagasinet som svarar med stort brus och heta ångor.
Det mörknar vartefter. Det kyler på. Jag kan ana att det snart ska lukta snö i draget över vattnet. Jag gillar att veta att jag kan krypa in i det ångande lilla huset och löga mig igen.
Ren i den sena höstkvällen.
./.
